♥

Med risk för att låta som en liten whiner, så kör jag på iallafall.





Jag har trivts med den familjesituation som jag faktiskt har haft.
Med min mamma+sambo i eskilstuna och pappa+sambo i järle.
Inte en enda gång har jag faktiskt önskat att vi var en enda stor och lycklig kärnfamilj.

Men nu så känner jag mig helt plötsligt.. Nästan utstött från dom.
Sen dom fick reda på att jenny ska ha barn och flyttat hem igen så blir det väldigt mycket henne.
Förut var det väääldigt mycket; oooh, buhu. Det är så synd om Jenny. Vi vet inte vad vi ska göra för att hon ska må bra.

Och så vidare.

Medans jag dock, visst har jag 'tyckt synd om' henne, för ingen vill väl att ens lillasyster ska må dåligt och skada sig själv. Men jag har tyckt att, det finns liksom inget som ni kan göra för att det ska bli bättre sålänge hon inte vill det.

Men iallafall, tillbaka till det väsentliga.

Just nu är jag otroligt utanför deras lilla familj däruppe.
Den familjen består, skulle jag säga, av pappa, anneli, jenny & sandra.

Jag får dock höra baksidan utav allting. Pratar jag med mamma så hör jag skiten pappa&co gör. Pratar jag med pappa hör jag allt ont min mamma gör.
Det är ärligt talat skittrist att det har blivit såhär, men jag känner att det kanske är bättre att skita i att säga något till dom inblandade och istället fortsätta leva mitt egna liv tillsammans med herr k.